Kan man lura ett personlighetstest? Ja, åtminstone till viss del. När ett test används i en rekrytering vet kandidaten att resultatet kan påverka möjligheten att få jobbet. Det finns därför ett ganska uppenbart incitament att framställa sig själv från sin bästa sida.
Inom forskningen brukar detta kallas faking, response distortion eller socialt önskvärda svar. På Psykologisk Metod använder vi oftast det lite mer lättsmälta ordet skönmålning.
Skönmålning betyder däremot inte att alla kandidater sitter och ljuger sig igenom ett personlighetstest. Det handlar snarare om att svaren kan förskjutas i en riktning som kandidaten tror är mer attraktiv för arbetsgivaren. För ett personlighetstest som används i rekrytering är det ett mätproblem som behöver tas på allvar.
Skönmålar kandidater verkligen sina svar?
Ja.
En meta-analys av Hu och Connelly (2021) jämförde samma personers resultat när de genomförde personlighetstest som verkliga jobbsökande och när de senare testades under mindre skarpa förhållanden. Som jobbsökande beskrev deltagarna sig i genomsnitt mer socialt önskvärt.
Samtidigt är bilden mer nyanserad än att ”alla ljuger”. Personer skiljer sig åt både i hur mycket de skönmålar och vilka egenskaper de försöker förstärka. Rangordningen mellan kandidater försvinner inte heller nödvändigtvis bara för att den genomsnittliga nivån förändras.
Skönmålning är alltså verklig. Men det är inte samma sak som att personlighetstest blir värdelösa.
Varför är skönmålning ett problem?
Problemet uppstår när testresultatet inte längre bara speglar den egenskap som testet är tänkt att mäta.
Tänk dig två kandidater som egentligen har ungefär samma nivå av noggrannhet. Om den ena kandidaten svarar relativt uppriktigt medan den andra kraftigt anpassar sina svar efter vad hen tror att arbetsgivaren söker kan deras testresultat börja skilja sig av fel anledning.
Det kan påverka både individens resultat och rangordningen mellan kandidater.
En meta-analys från 2025 fann också att kriterierelaterad validitet generellt var lägre när personer var motiverade att skönmåla sina svar. Skillnaden i validitetskoefficienter låg i de analyserade studierna ungefär mellan .05 och .08 beroende på personlighetsdrag. Samtidigt behöll personlighetstesten ett meningsfullt samband med arbetsrelaterade kriterier även under dessa förhållanden (Speer et al., 2025).
Slutsatsen blir därför ungefär lika spännande som den ofta blir inom psykologin:
Det är ett problem. Men inte ett skäl att kasta ut hela testet genom fönstret.
Kan man bara be kandidaten att svara ärligt?
Det hjälper faktiskt.
Varningar och instruktioner där kandidater uppmanas att svara ärligt har länge använts som ett sätt att minska skönmålning. En meta-analys av Moon et al. (2025) fann en genomsnittlig effekt på d = 0,31 för varningar som syftade till att minska faking.
Det är en reell effekt, men knappast någon mirakelkur. Effekten varierade kraftigt mellan studier och varningar fungerade sämre i vissa verkliga rekryteringssituationer.
Att skriva ”svara ärligt” ovanför testet är alltså bättre än ingenting. Men om det är hela testets försvar mot skönmålning hade vi gärna sett en plan B.
Forced choice kan göra skönmålning svårare
Ett annat sätt att hantera problemet är så kallade forced-choice-format, där kandidaten får jämföra flera påståenden med varandra istället för att bedöma varje påstående separat.
Historiskt har sådana svarsformat ofta beskrivits som ipsativa, även om modern testteori gör det möjligt att konstruera forced-choice-test som genererar normativa resultat.
Forskningen ger stöd för att välkonstruerade forced-choice-format kan minska möjligheten att skönmåla. Cao och Drasgow (2019) fann i en meta-analys betydligt mindre score inflation för forced-choice-test än vad som normalt ses i traditionella självskattningsformat.
Men inte heller forced choice gör ett test immunt mot skönmålning. Effekten beror bland annat på hur frågorna konstrueras, hur socialt attraktiva svarsalternativen är och hur resultaten beräknas.
UPP mäter skönmålning separat
I UPP Personality används ett normativt svarsformat. Istället för att försöka göra frågorna omöjliga att genomskåda mäter UPP även kandidatens tendens att svara socialt önskvärt.
Tanken är ganska enkel.
Om två personer får samma resultat på en personlighetsdimension, men den ena personen samtidigt uppvisar en betydligt starkare generell tendens att beskriva sig själv positivt, finns information som kan användas för att bättre tolka resultatet.
I UPP används därför separata mått på social önskvärdhet tillsammans med statistiska modeller för att korrigera personlighetsresultaten. Korrigeringen är empiriskt grundad och olika personlighetsdimensioner korrigeras i olika grad beroende på hur starkt de påverkas av skönmålning.
Metodiken utvecklades av Lennart Sjöberg och har studerats i flera urvals- och experimentsituationer.
Forskning på UPP metod för skönmålning
I en studie publicerad i Scandinavian Journal of Psychology undersökte Sjöberg (2015) metoden i fyra empiriska studier. Materialet omfattade både experiment där deltagare instruerades att skönmåla och verkliga situationer med jobb- eller utbildningssökande.
Resultaten visade att den statistiska korrigeringen kunde avlägsna en stor del av den påverkan som skönmålningen hade på personlighetsresultaten. I de studier som analyserades uppskattades omkring 90 procent av effekten av skönmålning kunna korrigeras bort.
Den siffran ska inte tolkas som att alla former av skönmålning alltid kan korrigeras till exakt 90 procent. Det är ett resultat från de specifika studier och material som analyserades.
Det viktiga resultatet är snarare att skönmålning inte behöver behandlas som ett mystiskt fenomen som antingen måste ignoreras eller göra personlighetstest oanvändbara. Tendensen går att mäta, analysera och i viss utsträckning korrigera statistiskt.
Social önskvärdhet är inte samma sak som lögn
Här finns också en viktig begreppsskillnad.
Faking brukar syfta på att en person medvetet förändrar sina svar för att framstå på ett visst sätt.
Social önskvärdhet är ett bredare begrepp och kan även handla om en generell tendens att beskriva sig själv positivt. Människor har dessutom inte alltid en fullständigt objektiv bild av sin egen personlighet.
Ett högt resultat på ett mått på social önskvärdhet innebär därför inte automatiskt att kandidaten medvetet har ljugit.
Syftet är inte att avslöja någon som ”fuskare”. Syftet är att förbättra kvaliteten i mätningen.
Det finns ingen perfekt lösning på skönmålning
Forskningen har prövat en lång rad metoder: varningar, forced-choice-format, särskilda skalor för social önskvärdhet, statistisk korrektion och analyser av ovanliga svarsmönster.
Alla har sina styrkor och svagheter.
Det mest rimliga är därför inte att fråga om ett personlighetstest kan påverkas av skönmålning. Alla självskattningar kan i någon utsträckning påverkas av hur människor väljer att beskriva sig själva.
En bättre fråga är:
Vad gör testet åt saken?
Ett seriöst personlighetstest bör kunna redovisa hur skönmålning har studerats, hur stora effekterna är och vilka metoder som används för att minska eller hantera dem.
Och precis som med all annan psykologisk mätning bör ett personlighetstest aldrig ensamt avgöra vem som får ett jobb. Resultatet är en del av ett större beslutsunderlag tillsammans med exempelvis strukturerad intervju, meriter och tester av kognitiv förmåga.
Sammanfattning
Skönmålning förekommer vid personlighetstestning, särskilt när resultatet har verkliga konsekvenser för personen som testas. Forskning visar också att skönmålning kan påverka både testresultat och testens prognostiska validitet.
Men det innebär inte att personlighetstest saknar värde.
Forced-choice-format kan minska möjligheten att skönmåla, varningar kan ha viss effekt och statistiska metoder kan användas för att mäta och korrigera systematiska svarstendenser.
I UPP Personality mäts social önskvärdhet separat och används som en del av tolkningen och korrigeringen av testresultaten.
För kandidaten är rådet fortfarande det enklaste möjliga: svara så uppriktigt du kan.
För testleverantören är kraven lite högre.
Referenser
Cao, M., & Drasgow, F. (2019). Does forcing reduce faking? A meta-analytic review of forced-choice personality measures in high-stakes situations. Journal of Applied Psychology, 104(11), 1347–1368.
Hu, J., & Connelly, B. S. (2021). Faking by actual applicants on personality tests: A meta-analysis of within-subjects studies. International Journal of Selection and Assessment, 29, 412–426.
Moon, B., Daljeet, K. N., O’Neill, T. A., Harwood, H., Awad, W., & Beletski, L. V. (2025). Comparing the efficacy of faking warning types in preemployment personality tests: A meta-analysis. Journal of Applied Psychology, 110(1), 131–147.
Sjöberg, L. (2015). Correction for faking in self-report personality tests. Scandinavian Journal of Psychology, 56, 582–591.
Speer, A. B., Delacruz, A. Y., Chawota, T., Wegmeyer, L. J., Tenbrink, A. P., Gibson, C., & Frost, C. (2025). Evaluating the impact of faking on the criterion-related validity of personality assessments. International Journal of Selection and Assessment, 33(1), e12518.
Sjöberg, L. (2012/2013). Skönmålning i personlighetstest. SSE/EFI Working Paper Series in Business Administration, No. 2012:2. Länk här